Dagens Nyheter – 28 september 1866, sida 2

hvilken så ofta gäckat hans egen och hans underordnades skicklighet. Charlatanen var ingen vanlig menniska: Naturen hade gifvit honom den ädlaste gestalt, hvilken tiden — likasom ville den icke lägga sin förstörande hand på ett sådant mästerverk — länge skonat. Ehuru ryktet om hans höga ålder naturligtvis måste anses vara en osanning är det intet tvifvel underkastadt, att ju icke grefven var ganska gammal, fastän han bibehöll ungdomens kraft och friskhet: Hans anletsdrag förrådde tydligen att han var italienare; och han liknade det i Rom befintliga porträttet af Cesar Borgia, hvilket på en gång fängslar och förskräcker betraktaren genom dess fruktansvärda skönhet och det lefvande utttycket i dess blick: — Grefvinna; sade charlatanen, i det han med orubbligt allvar fattade hennes hand, intet namn behöfver under vår sammanvaro uttalas. Jag vet hvad ni ämnar fråga mig om, och jag är beredd att gifva er ett svar. Fru du Barry tog af sig ett dyrbart; med diamanter besatt armband och räckte det stillatigande åt grefve Cagliostro. — Vi försmå icke gerna stjernornas gunst, yttrade denne artigt. Jag skulle blott önska att mitt svar vore öfverensstämmande med edra önskningar. — Tala! stammade damen upprörd; Hvarje sskund ni låter mig vänta kostar mig förfärliga sval. — Innan året gått till ända, svarade spåmannen, skall en thron bli ledig och ett kungligt grafkor få en ny invånare. Mätressen sjönk under konvulsiviska snyft