Embetsoch tjenstemän på viss tid. (Bref från Skåne.) Reform och åter reform är dagens lösen. Den ena reformen efter den andra genomdrifves och ständigt uppdyka nya reformförslag. I borgerliga kretsar härstädes har man på sista tiden mycket talat om det önskvärda deri att embetsoch tjenstemän endast antagas för en kortare tid, t; ex. fem år, i stället för på lifstiden. Detta vore, enligt mångas förmenande; ett säkert medel att förekomma uppkomsten af en stark byråkrati. Man anser också, att de sålunda tillsatta embetsoch tjenstemännen efter all sannolikhet med större månhet; noggrannhet och samvetsgrannhet skulle uppfylla sina åligganden. Dessa, i mångas tycke, rabulistiska funderingar hafva i sin första början utgått från en kyrkans tjenare. I Winslöfs församling, der den nitiske och frisinnade kontraktsprosten d:r C. Bergman är pastor, ordnades folkskolan före år 1842 så, att församlin-. gen icke var bunden af nämnde års skollag. På förslag af pastor stadgades i det för folkskolan uppgjorda reglementet, att skolläraren endast skulle tillsättas för en tid af 5 årisender. Efter som behofvet sådant påfordrat hafva nya folkskolor tillkommit; så att församlingen nu har fyra fasta folkskolor med examinerade lärare; men den norm, som antogs vid skolans. första uppkomst, har ända till sistförflutna året opåtaldt blifvit följd, till församlingens stora belåtenhet. De enda, som icke ansågo sig kunna vara belåtna, voro församlingens skollärare, hvilka, med rätta funno sig vara föremål för en orättvisa, så mycket större, som inga andra, vare sig skollärare eller andra i det allmännas tjenst varande personer tillsättas på annat sätt än på lifstiden. Tvenne af skollärarne togo derföre mod till sig — det fordras verkligen mod för skollärare att uppträda i domkapitlet mot sin församling och sin förman — och ingingo till domkapitlet med anhållan att bestämmelsen om deras antagande på fem år måtte förklaras ogiltig. Pastor och församlingen anförde i sin förklaring huru ändamålsenlig bestämmelsen visat sig, och anhöllo att ifall domkapitlet funne densamma olaglig, den ena af församlingens skolor måtte förklaras vara den i lag föreskrifna och de öfriga privatskolor, dem församlingen kunde förse med lärare efter eget behag. Domkapitlet ansåg dock alla fyra skolorna böra räknas till samma kategori och läsareplatserne vid dem tillsättasiöfverensstämmelse med gällande lag, och högste domstolen, till hvars pröfning frågan drogs, fann icke skäligt göra ändring i domkapitlets utslag. Defyra skollärarne hafva således fått samma rätt som hvarje annan skollärare inom landet, och såvida är allt väl, ty