Fru du Barry blef icke tillsagd att åtfölja honom: Under sådana förbållanden borde klokheten ha bjudit mätressen att gifva med sig, Om hon endast beqvämat sig till att hos Ludvig anhålla om fångarnes frigifning, bade allt varit godt och väl. Hon hade derigenom visat, att bon uppoffrade sina enskilda önskningar, för att åstadkomraa sämja och endrägt inom den kungliga familjen; och man skulle icka ha for drat mera af henne. Men så mycket förstånd eller rättare så godt hjerta hade hon icke. Hon var förblindad af sin stora makt oeh blef derföre döf för sina vänners råd. — Han kan icke lefva utan mig! utropade hon, begagnande Ludvigs egna ord, hvilka prins Soubise oförsigtigt nog omtalat för henne; min seger är afgjord. — Så länge konungen lefver, har ni säkerligen ingenting att frukta; anmärkte marskalkinnan de Mirepoix, men sedan, min sköna — sedan? Den tanklösa qvinnan tvekade för första gången. Detta enda ordet sedan förefoll henne så förfärligt, att hon ryste. — Har hi erhållit några underrättelser från Trianon i dag? frågade hon: — La Martiniere har blifvit efterskickad, svarade hennes väninna med en betydelsefull blick. Då grefvinnan fick höra denna nyhet, intogs hon af verklig oro. La Martiniere var kungl. lifmedikus och Ludvig hyste för honom det mest oinskränkta förtroende. Ingen enda af de många mätresser, som fångat den svage