och i sin genre en af de värdefullaste på hela expositionen. Tidemands stora taflor Björnjägarnes hemkomsta (JM 517), Katekisationenc (M 514) och Haugianerne (M 513) äro förut af alla konstälskare så väl kända; att vi framför dem gerna kunna stanna i stum beundran. De hafva för alltid grundlagt och stadfästat hr Tidemands rykte såsom Norges, att icke säga nordens, förnämste figurmålare. I cFanatikernek har hr T. gifvit oss en gripande skildring af en läsareförsamling, hvars religiösa svärmeri kommit till det rysliga stadium, då förståndets ljus och sinnesfriden äro på väg att gå förlorade i vansinnets och för tviflans mörka natt. Hon gör ett sönderslitande intryck, denna tafla, och konstnären har med skonlös natursanning framställt följderna af det fanatiska läseriet samt entyp af dessa kringvandrande gudsords-krämare, hvilka, med fridens evangelium på läpparna, genom et toräsonligt uppträdande bringa qval och förtviflan i så många menniskoboningar. I Haugianerne har konstnären låtit oss blicka in i en församling, som gör ett godt intryck genom den sansade och fridfulla stämning, som der råder. Såfattadt och utöfvadt blir det s. k. däseriete en välsignelse, och det kan ej heller förnekas, att Haugianersekten i Norge haft ett mycket stort och mycket gagneligt inflytande på landets lägre befolkning, hvars vilda lynne och obändiga sinnesart den förmildrat och förädlat. I Fanatikerne deremot får man se den omedgörligaste af alla menskliga passioner — den religiösa fanatismen — lössläppt bland en församling äsarec, af hvilka knappt en enda icke är angripen af andlig feber. Hr Tidemand har på ett utmärkt sätt löst sin uppgift i denna tafla att måla det rysvärda: Uttrycken äro lefvande, och ypperligt träffade. Se blott på predikanten, på den gamla gumman och på den afdånade unga qvinnan! Samma hopplösa, förtviflansfulla uttryck. Det gör en riktigt godt att se in i barnets blida, glada ansigte; — det väcker samma angenäma känsla; som när man, lyckligt undkommen det stormupprörda hafvet, lägger sig på säker ankargrund i den från böljornas vilda tummel afstängda hamnen: oo Af hr Tidemands mindre taflor äro endast två utställda: cRådgifverskanc (JP 520) samt Morfadrens minnena (M 518): Den förra är en af innerlighet och poesi doftande tafla, vid hvilken man öfverraskad dröjer, tvekande hvilketdera mest fordrar beundran, de lifslefvande, karakteristiska figurerna, eller det varma; strålande solljuset, som spelar in genom fönstret och gör rummet så gladt och angenämt: I Morfadrens minnena deremot synes oss hufvudfiguren vara mindre lyckad, än förhållandet är med denne konstnärs figurer i allmänhet: Man saknar här den kraft och saft i behandling och färg, som vanligtvis påträffas i Tidemands arbeten: Den gamla rustningen tillkännager visserligen; att man befinner sig hos en veteran, men svårligen kan man i gubben igenkänna den gamle krigaren; Gossen deremot, som lyssnande hvilar sig mot gubbens stol, synes oss, så att säga, vara ett äkta barn af Tidemand; såväl hvad ansigtets uttryck beträffar, som figurens hela behandling i öfrigt: aFiskrarne på sjöna är en af hr T:s bättre arbeten: kraftiga och med mycken känsla utförda; äkta nordiska typer får man der göra bekantskap med; men landskapet; som professor Gude målat; stämmer icke väl till dessa mästerliga figurer. Luften är för mycket grön för att vara vacker, äfven om den skulle vara natursann, hvilket vi dock betvifla, och de starkt tegelfärgade molnen skada figurerna betydligt. — Dylika fel träffar man ofta uti taflor, utförda som denna af två konstnärer, och vi äro öfvertygade, att hade Tidemand sjelf målat landskapet till sina figurer; skulle taflan icke förlorat derpå. . Bland de norska figurmålarne fästa vi oss för öfrigt vid hr C. Hansen; hvilkens Sweterbesöka (JM 455) är en fint tecknad och omsorgsfullt utförd genretada. En annan af hr Hansens taflor (JF 458) kallad cHusandaktc, vitnar, oaktadt det mycket anspråkslösa motivet, om stor talent hos denne unge konstnär. Hr P. A; Arbos Valkyriac (M 359) är en dugtigt målad tafla; som eger mycket lif och rörelse, och hästen, så simpel och vanlig han än ser ut; springer med fart fram ur duken, oaktadt han har att bära på en mahn; som tyckes kunna vara lagom börda åt två: Fru Dietrichson har i sin tafla cOpheliac (M 411) gifvit. ett icke vanligt prof på förmåga i färgernas behandling: Figuren förråder dock en ännu litet osäker hand och en något för tung pensel. Fru Möller, född Holmlund; har till expositionen lemnat 3 taflor, hvilka, ehuru något torra i färgen; äro med talent utförda, isynnerhet aTriona (JM 488) med dess klara solljus; och Interiören från Ulriksdal (JE 487): Af hr Karl J. Lorchs utställda taflor vilja vi endast nämna cHemkomst från hummerfiskec Er . nn AA oo