hade vidtagit sina försigtighetsmått och visste väl att hvartenda ord som komme att yttras, skulle blifva upprepadt för honom. Ehuru fången, då hon blef varse sin lyckas mördare, öfverhopade honom med smädelser och bittra förebråelser, bibehöll hon dock midt under sin vredeså pass stor själsnärvaro att hon undvek hvarje anspelning på sina olyckskamrater, fröken Macnamara och presten. Hon anade, att hennes hämnd var beroende af hennes tystlåtenhbet; och Uiic som icke ett ögoublick tviflat på sanningsenligheten af herr de Launys uppgift, trodde fullt och fast att hon sedan irländarnes ankomst till fästningen lefvat skiljd från alit umgänge med andra menniskor: — Seså, var nu icke oförnuftig utropade han, så snart det var honom möjligt att göra sig hörd. Ni misskärner mig, då ni icke tror på min kärlek, och isynnerhet då ni anklagar mig för att hafva förorsakat er arrestering. Lycille upprepade ordet ckärlek i hånfull ion. — Det finns en vida mäktigare person än jag är, som ni uppretat genom er vägran att utlemna de bevis ni har undangömt, ehuru ni icke har den ringaste rättighet att behålla dem. — Mitt deltagande i komplotten berättigar mig att handla såsom jag gjort, anmärkte fången. — Ni glömmer alt vi tala om konungens favoritmätress, sade Ulic. — Ni har förnedrat mig till denna föraktliga qvinnas like, svarade hans offer; och sedan ni låtit kasta mig i denna dyrstra fängelsehåla, kommer ni, såsom en feg usling, en hjertlös bof, för att håna mig i mitt elände;