AR Skilnaden emellan den gamla och den nya representationen. I Oresunds-Posten för sistl. lördag läses en artikel, hvari på ett träffande sätt visas huru annorlunda representantkallet måste uppfattas sedan det grundar sig på allmänna val emot då valen grundade sig på stånd och klasser. Vi tro oss göra våra läsare ett nöje genom att meddela det hufvudsakliga af denna uppsats: Den nya representationen grundar sin verksamhet på helt andra förutsättningar än den gamla ståndsriksdagen, då den i allmänhet gällande åsigten var, att en representant icke representerade hela folket, utan ett särskildt stånd i första rummet, orten, för hvilken han var vald, i andra, provinsen i tredje, och fosterlandet i fjerde rummet: Under sådana förhållanden utgick man följdriktigt ifrån den föreställningen, att det ej var värdt att välja till representant någon, som ej omfattade förrberörde åsigt, någon som ej vore beredd att för sitt stånd, sin stad; sin ort offra det allmännas väl, fosterlandets gemensamma intresse. Man resonerade såhär: Andra orter välja sina representanter för att skaffa den eller den fördelen åt orten; vi böra derföre göra på samma sätt: Om Pål roffar och plundrar fäderneslandet och säljer sin öfvertygelse för en ärtsoppa åt sin ort, hvarföre skulle Per ej göra på samma sätt? Den som kan roffa mest är den bäste riksdagsmannen och blir den mest omtyckte på sin ort. Så var det gamla, lyckligtvis jordade systemet; hvilket skapat så mycket förvändt, begått så många orättvisor, framkallat så många intriger, demoraliserat så måaga karakterer, med ett ord, väckt så mycken ond blod, att det slutligen måste draga blodskulden öfver sig. Naturligtvis begrep ej folket, hur det hängde tillhopa. Då man fick ett statsanslag eller ett lån till en hamn; en kanal, en jernväg, en skola o0:s. v., tyckte man att det var en allerhelvedese karl den riksdagsmannen, som genom sin motion eller sitt inflytande hos regeringen lyckats åstadkomma ett sådant storverk. Man såg blott en sida af saken, nemligen det lilla som kommunen fick; men man såg icke hvad staten och sålunda äfven den enskilde derigenom förlorade: man märkte ej, att riksdagsmannen hade måst köpa denna fördel åt sin ort genom att uppoffra sin öfvertygelse i många andra saker och rösta för sådana lån och anslag, som icke voro till det allmännas bästa, utan ofta hufvudsakligen, befrämjade enskilda intressen; man såg icke, : huruledes riksdagsmannen nödgades för att vinna fördelar åt sin kommun offra sina åsigter både i kyrkliga, sociala och politiska frågor. Hjelper du mig, att skaffa staden N: N. ett anslag, som den annars icke kan få, ty den har ej rätt dertill från en allmän synpunkt sedt, så skall jag hjelpa dig ej blott att få en jerebana förbi dina egendomar, (banan blir visserligen mindre ändamålsenlig, roycket dyrare, men den ökar värdet af din egendom med t. ex. 1 million), utan äfven att förstöra väckta förslag