— Ni har en fånge, som heter Lucille Chomont? — Ja; jag kommer ihåg henne. — Har hon varit i tillfälle att samtala med fröken Macnamara eller någon af de personer som åtfölja denna? — Nej, visst icke, svarade herr de Launy; som till Ulies harm fortfor att skrifva. Hon I har sedan deras hitkomst blifvit hållen i enskild cell. Ulic andades friare. — Jag måste träffa henne; återtog han. — Ingenting är lättare. Jag skall sjelf följ ja er till henne, yttrade guvernören Jag har endast ett par rader att tillägga och sedan är min rapport färdig. Ursäkta mig; kapten Blake, inom ett ögonblick står jag till er tjenst. Han skret ytterligare några minuter. — Auvdtligen utbrast han derefter och kastade pennan ifrån sig. — Fru du Barrys budbärare steg hastigt upp från stolen, för att genast begifva sig till fången. Men herr de Launy låtsades icke märka hans otålighet, utan lade papperet, hvarpå han skrifvit, i bordslådan, samt sköt igen denna två gånger. Om Ulic Blakes egna onda tankar icke tagit hela hans uppmärksamhet i anspråk, skulle han ha hört ett svagt ljud, liknande det som uppkommer när man drager upp en klocka. Förhållandet var att en inrättning fanns inom bordet, hvarigenom guvernören vid de tillfällen, då sådant var behöfligt, befordrade skriftliga order till de underordnade tjensterännen. I det rum, som låg under herr de Launys skrifkabinett, befann sig beständigt en person,