Dagens Nyheter – 26 september 1866, sida 2

Emedan fader Karoolan visste att så väl fröken Macnamara som Katty hade häftigt lynne, ansåg han rådligast att, så länge deras fångenskap varade, inom sig gömma det förtroende som blifvit honom lemnadt. Han insåg mer än väl att hans olyckskamrater, ehuru det var så nödvändigt att iakttaga försigtighet, icke skulle kunna afbålla sig från att gifva uttryck åt sin harm öfzer Ulic Blakes låghet. Och det var omöjligt att förutse hvad som skulle ha inträffat, om de börjat öfverhopa den föraktlige mannens verktyg med förebråelser. Karoolan var öfvertygad om att Bllens fiender icke voro overksamma, att de på allt sätt bemödade sig om att göra hennes försvarares vistande i Bastiljen så långvarigt som möjligt; samt att de, så Vida de, icke kunde förebygga deras frigifvande, skulle begagna andra medel för att förvissa sig om deras tystlåtenhet. Fångarne i Bastiljen hviskade sinsemellan, att det icke var allenast medikamenter som tillblandades å fästningens apotek. Fader .Karoolans aningar besannades emellertid: Den bedräglige Ulic blef orolig, när han fick höra att fröke Macnamara och hennes följeslagare på gru lettre de cachet blifvit inspärrade i :---:Han erinrade sig att Lucille Cho eva ntvexledes befann sig der, och han darrad: vid tanken på möjligheten af irländarnes samma nde raed henne, i hvilket fall en ömsesidig törklarings om icke oundvikligen; åtminstone ::-.ts:n2 likt komme att afgifvas (Forts.)