Dagens Nyheter – 26 september 1866, sida 2

gon annan än kapten Redmond. Honom ger Jag i uppdtag att hämnas de stora oförrätter, som blifvit mig tillfogade — hans värja skall nå Ulic, kanske i det ögonblick då han såsom brudgum står med en annan inför altaret: Ja; ja, tillade hon alltmera uppskakad, från hans kusin skall det straffande slaget komma, han är en man på hvilken jag kan lita. Ehuru fader Karoolan kände ett visst deltagande vid anblicken af denna olyckliga menniskas vanmäktiga raseri — hennes ögon lyste af denna eld, som bränner utan att förtära, heunes läppar och kinder hade förlorat sin förra fägring och voro krit hvita, och svartsjukans dolk; som inträngt i hennes hjerta, omvreds långsamt i det gapande såret — tillät dock icke hans rättskänsla att denna veka sinnesstämning tog öfverhand. Tvärtom fästade han med några stränga ord Lucilles uppmärksamhet på att allt hvad hon lidit endast var ett rättvist straff för hennes brott sarot uppmanade henne att ångra sig. — Dertill får jag nog tid när han är död, inföll Lucille Chomont. Först hämnd, sedan ånger. Hennes åhörare ryste: — Jag förstår väl, återtog hon; att ni icke kan hysa något verkligt intresse för mig. Dygden har ingen gemenskap med lasten; Men ni älskade min matmoder — de tårar, ni fällde, då vi talade om hennes sorgliga öde, vitnar derom — och denna kärlek skall komma mig till nytta. Jag begär inga eder; Ulies beteende har tillräckligt visat huru föga betryggande de äro. Kan ni ej af några löften om verldslig ära och rikedom, tillade hon; i det hon fästade