Dagens Nyheter – 26 september 1866, sida 1

menniska? utropade fader Karoolan med förtrytelse. Jag har ofta förebrått mig sjelf alt jag dömt Ulic Blake något strängt, men en så skändlig handling skulle jag verkligen icke ha trott honom vara i stånd att begå. Ni får icke förglömma, tillade han, vänd till Lucille, att ehuru jag ingalunda betviflar sanningen af era ord, måste hvad ni nu påstått temligen fullständigt bevisas innan verlden uttalar sin förkastelsedom öfver honom; — Var icke rädd, svarade hon, bevis fattas mig ej. Jag inser väl, alt jag utan sådana icke skulle förmå bri: ga vanära och förakt öfver Ulies hufvud. Alla den nedriga intrigens trådar har jag i min hand; jag kan uppdaga allt, när jag behagar. — Hvem var då det fruntimmer, zom Redmond följde efter? frågade fader Karoolan. — Det var ingen annan än jag, eländiga varelse, sade Tuwucille. Ni blir förskräckt — ni vänder er med afsky ifrån mig: Ack! ni kan icke ana huru stort inflytande Ulic utöfvade på mig: Jag var ren och oskyldig, såsom min olyckliga matmoder sjelf, innan jag lärde känna honom: Han lofvade taga mig till hustru: — Jag var naturligtvis i hög grad smickrad häraf och dessutom nästan galen af svartsjuka. Fj underligt då att han beherrskade mig, att jag utan tvekan skulle ha gjort allt hvad han bedt mig om. Jag skulle ha velat uppoffra hoppet om evig salighet, såvida jag derigenom kunnat förvärfva laglig rättighet till hans kärlek och hans namn. — Jag inser tydligen hela sakens sammanhang, yttrade. den gamle mannen djupt rörd. Emedan ni, egde offrets fulla förlroendes var