Dagens Nyheter – 25 september 1866, sida 2

Vore ock min vandel otadlig och helig, såsom er egen, behöfde jag icke desto mindre era förböner och vore jag ännu brottsligare än jag är, skulle jag dock ej vara dem ovärdig. — Bönen förmår mycket, svarade den värdige prestmannen, men äfven den är kraftlös utan ånger. Och såvida omständigheterna tillåta en försoning, kan ni vara öfvertygad om att den ädla dam, hvilkens naturliga förtrytelse i går så mycket retade er.:. — Jag tänker icke på henne, inföll den bedröfvade flickan häftigt; mina tankar äro helt och hållet hos Ulic, jag drömmer blott om hohom: Om jag på något sätt gjort henne orätt, så är hon redan hämnad. Under de sista få timmarne har jeg erfarit olidliga qval, som varit tillräckliga att försona ett helt lifs synder. Är det sannt, fortfor Lon, i det hon föll på knä och konvulsiviskt sammanknäppte händerna, att han — jag förmår icke ännu en gång uttala hans namn — har för afsigt att gifta sig med en annan? — Fullkomligt sannt, svarade den ärevördige presten. — Svär derpå! utropade Lucille; Svär! — Mina ord äro lika sanna, vare sig jag bekräftar dem med ed eller icke, svarade fader Karoolan i tillrättavisande ton. — Ni vill bedraga mig, sade flickan, hvilkens nedslagna sinne ånyo lifvades af hoppet: — Hör och döm sjelf. Jag är visserligen mycket angelägen om att uppdaga den hemliga komplott, hvarigenom en ung qvinna, som jag känt och högt värderat sedan hon var barn, blifvit beröfvad sin lycka och det goda rykte hon med rätta åtnjöt; men icke desto mindre skulle jag