Dagens Nyheter – 25 september 1866, sida 1

menniskor — af att fångarne hade beljugi Ulic Blake, att detta tillämnade giftermål var en dikt, omtalad för att förmå henne att tillstå, i hvilken mån hon bidragit att störa hans kusins husliga lycka, framställde sig för henne, och denna tanke omfattade hon med så mycket större ifver, som det var hennes krossade bjertas sista förhoppning. Blef denna gäckad, återstod henne ingenting annat än den svartaste förtviflan. Som hon nu fullgjort de bestyr hvilka ålågo henne, lemnade hon cellen utan att säga ett enda ord. Under mera än cen timma hörde presten och fröken Macnamara huru hon med osäkra steg gick fram och tillbaka på Bastiljens gård. Ibland stannade hon och fistade ögonen på marken; men snart derpå såg hon hastigt upp och återtog sin promenad. — Förbärdad, sade den gamla damen, förhärdad. Det är ringa hopp om att denna flicka kommer att lemna någon redogörelse för den skändliga sammansvärjning, som varit anstiftad mot min systerdotter. — Graniten ger icke straxt med sig sade hennes erfarne reskamrat. Stålet har iaträngt i hennes själ, ångern skall följa med tiden. Fröken Macnamara skakade hufvudet med tviflande min. Under dagens lopp aflade den prestman som varit fader Karoolans studentkamrat och vän och som dagligen tjenstgjorde i Bastiljen, ett besök hos fångarne, Han berättade att våldet i Karmeliterklostret väckt stort uppseende och förbittring icke allenast vid hbofvet, utan i hela Paris, Också talade han em alt syster Louise och abbedissan