Dagens Nyheter – 25 september 1866, sida 1

i sitt väsende. När hon hörde sin förra matmoders död omtalas, hade hon öfverväldigats af sorg och samvetsqval; men följden af fröken Macnamaras häftiga förebråelser var deremot att hon intogs af vrede och hämndlystnad. Hon åhörde den gamla damens anklagelser med orubblig likgiltighet, till dess att hon erhöll underrättelse om Ulics giftermål. Då kunde hon icke längre beherrska sig utan utbrast sålunda: — Den skurken! den kalle, hjertlöse otacksamme skurken! Att handla på sådant sätt, sedan jag utstått så mycket för hans skull! O! om jag finge åtnjuta blott en enda timmas frihet! Hans bröllopsbädd skulle blifva hans graf! Om jag kunde hviska ett ord — blott ett enda ord i kapten Redmonds öra vore jag hämnad! — Gör det, yttrade Ellens moster, och jag skall frikostigt belöna er! Den olyckliga flickan log hånfullt vid detta anbud. — Och bedja för er, fortfor den gamla damen, ehuru ni tillfogat en nära slägtinge, som var mig oändligt kär, så mycket ondt. Lucilles leende var borta, men hon svarade intet. Ilennes känslors ström hade tagit en annan rigtning, det var slut med samvetsqvalen och vreden, hon hade nu blifvit bitter och misstänksam. — TFör sent, sade fader Karoolan, hennes hjerta är åter förhärdadt. Låt de redan utsådda fröen gro, och de skola med tiden bära ymniga frukter. Möjligheten — ty vi hafva i allmänhet svårt för att tro dem vi älska vara i grunden dåliga