Dagens Nyheter – 25 september 1866, sida 1

— Ert öde är verkligen ganska bedröfligt, svarade prestmannen; som af hennes häftiga sorg blifvit rörd till medlidande; men så förfärligt det än är vet jag dock att en varelse af samma kön som ni, en skön god och ädel varelse, träffats af en ännu större olycka: Genom förtal blef hennes äktenskapliga sällhet tillintetgjord, hennes namn fläckadt. Moderskärleken förmådde henne att fly hemifrån, för att ickedetbarn, hon bar under sitt hjerta, skulle blifva ett offerför hennes missledde, ursinnige mans vrede, och hon dog, i det hon gaf lifvet åt detta barn. Under det att fader Karoolan uttalade dessa ord, förändrades den medlidsamma ton, hvari han börjat, till en förebrående och fördömande. — Hon är icke död fader, ropade flickan, i det hon föll på knä! Ack! säg då att hon icke är död — att jag icke är en mörderska. — Olyckliga, utbrast fröken Macnamara, som emellertid blifvit i hög grad uppskakad, det var således med er tillhjelp denna flicka, hvilken jag älskade lika högt som om hon varit mitt eget barn, blef mördad och sänkti en förtidig graf. Guds arm har nått er. Den usling, som förledt er till synd, föraktar er, och detta är ett rättvist straff för er förbrytelse. Ulik Blake, fortfor hon, skall inom kort ingå äktenskap med en förnäm dam. Förbannelse en gammal öfvergifven gvinnas förbannelse falle tungt öfver edert hufvud! — Hämnden tillhör Herran, sade presten i tillrättavisande ton. Han har bestämt hennes straff, och då kunna vi vara förvissade om att det är tillräckligt strängt. Lucille Chomont hade såsom alla andra menniskor en blandning af godt och ondt