följt af hvad jag omtalat. Er höga dotter, som sett sin helgade fristad kränkt; har i sällskap med abbedissan och åtskilliga af Frankrikes ädlaste damer och fru de Marsan återvändt till Versailles; De äro nu församlade i kronprinsessans våning, erkebiskopen väntas i hvarje ögonblick, hofvet befinner sig i största spänning; alla afvakta med feberaktig otålighet upplösningen af allt detta: — Vederstyggligt! mumlade Ludvig: Skandalöst. — Alldeles de ord som fru de Marsan yttrade, sire. — O, qvinnor; qvinnor! utropade den kunglige vällustingen med bitter ton, de bästa och förståndigaste af dem skulle för att tillfredsställa sin fåfänga vända upp och ned på ett konungarike;: Jag vill ej se dem. Fru de Marsan får ej tillträde. Begär hon audiens, så säg att jag är sjuk. Skicka efter kansleren: Nej, hon afskyr honom! Låt öfverhofpredikanten komma hit, han är kardinal. Louise skall lyssna till hans ord. — Sire, anmärkte prinsen, kardinalen kan ingenting göra här vid lag; saken kan endast ställas till rätta genom ärkebiskopen af Paris. Herr de Beaumont var vid den tidpunkt som vi nu teckna innehafvare af ärkebiskopsstolen; Han var en prelat, som med i högsta grad oförvitliga seder förenade en stor karaktersfasthet, och visade sig sällan vid hofvet, der hans närvaro var af den lättsinnige monarken mera fruktad än fru de Marsans bitande tunga; han visste att hennes anfall kunde pareras, ty hon var passionerad spelare och girig; men erkebiskopen hade ingen svag sida.