smickrande tillnamnet af den allmänt älskade inom några få dagars förlopp skulle blifva förd till S:t Denis, åtföljd af det folks förbannelser och smädelser, öfver hvilket han nu så länge herrskat. Men vi vilja ej gå händelserna i förväg; det är bättre att låta dem under fortgången af vår berättelse få utveckla sig sjelfva: — Det är endast vördnaden som afhåller mig ifrån att säga det ers majestät är orättvis, anmärkte den åldrige ädlingen, hvilken denna förebråelse till en del grämde. — Hvarför vill ni då icke ge mig ett råd? frågade konungen häftigt: — Begär ers majestät detsamma af mig såsom af den förste adelsmannen i riket eller som — Prinsen teg, emedan han ej ville fullfölja meningen; Ludvig insåg hans förlägenhet och afslutade meningen i hans ställe. — Jag begär detsamma af min vän, sade han: — Jag vill ge er mitt råd som adelsman och hederlig karl, utropade den blidkade prinsen, Skicka grefvinnan du Barry ifrån Versailles och skandalen är slut: Konungen svarade ej; högmodet, obeslutsamheten och svagheten kämpade med hans bättre känslor och segrade slutligen. — Aldrig! svarade han. Hon är nödvändig för min tillvaro. Jag kan ej lefva utan henne: hon har visserligen djupt kränkt mig, men felet ligger hos Sartines, och hon är mig ännu outsägligt dyrbar. ; (Forts.)