et Quel contre temps! utbrast den fört Ludvig. Hvad kan jag göra? Huru undvika stormen? Jag har genom att gilla Sartines beteende blottställt min egen värdighet: — Planen var mästerligt anlagd! — Nedrigt, menar ni, min prins! — Otvifvelaktigt; efter ers majestät tänker så, svarade hofmannen, som under. masken af en djup vördnad njöt af sin konungsliga herres ytterliga förlägenhet. — Jag måste hafva tid att tänka och öfverväga, innan jag kan bestämma mig, utropade Ludvig. Min ställning är förskräcklig: — Min prins, fortfor konungen, ni är den första adelsmannen i mitt rike; min befallnin är att ni, med undantag af öfverhofpredikanten, ej tillåter någon att beträda min enskilda våning. — Utesluter denna befallning också ers mastäts höga döttrar? — Ingen är undantagen, svarade konungen: — Men grefvinnan, sire? — Jag gör inga undantag, min prins, svarade konungen majestätiskt. Jag är ej ond på er, tillade han efter några ögonblicks tystnad. Gå till kronprinsessans rum och sök inhemta hvad ni kan. — Ers majestäts vilja är dess trogne tjenares lag, svarade prinsen med en djup bugning. — Jag önskar att så vore förhållandet, Soubise, sade Ludvig XV dystert, men ni liknar de andra hofmännen och föredrager den uppgående framför den nedgående solen. Jag kommer att bli saknad då jag ej mera finns till. Ludvig kunde i detta ögonblick visst icke ana; att han, som af sina undersåter fått det