gade koketten, ej råd till att bannlysa smålöjet ifrån edra läppar; nu behöfver ni det mer än väl. Hofvet är i stor förskräckelse. — Jaså, det är ej ovanligt, svarade den stolta qvinnan vårdslöst. — Har ni ej hört de sista nyheterna? — Har Voltaise kommit till Versailles? — Nej, svarade marskalkinnan, men konungens dotter. — Syster Louise, upprepade grefvinnan likgiltigt: -— Och abbedissan i Karmeliterklostret. — Det fromma kräket! — I sällskap med fru de Marsan, tillade den besökande, som förargades öfver fru du Barrys lugn, hvilken fortfor att leka med en liten grå pudelhund som låg på en dyna i hennes närhet. Erkebiskopen af Paris åtföljer dem: Favoriten spratt till; den sista underrättelsen oroade henne allvarsamt, ty Ludvig i likhet med de flesta menniskor hvilka kränka religionens förnämsta bud, var ej fri ifrån vidskepelse, hvartill kom en panisk förskräckelse för tvister med presterskapet. — Hvad har händt? frågade hon; — Klostret har blifvit öfverfallet, svarade marskarkinnan. — Ar detta allt? — Dörren till prinsessans cell inslagen: — Et sådant nöt! utbrast fru du Barry, anspelande på polisministern. — Och blod utgjutet i kyrkan! — Skulle verkligen Sartines hafva blifvit en sådan galning! — Det låter besynnerligt men är likväl sannt: Ni kan förlita er på sanningen af min uppgift