uti icke desto mindre en viss förebråelse framskymtade. — Ar det ej skönt, detta Frankrike! utropade frn du Barry med sitt mest strålande småleende. jag kommer för att dela er hänryckning. — Hinryckning! upprepade Ludvig med en öfverraskad uppsyn. — Ja just hänryckning, svarade sirenen; jag är viss på att en sådan sträcker sin magiska spira öfver detta orangeri. Ingenting mindre kan förklara denna myster utaf evig ungdom, som! gör ers majestät, i förhållande till oss, svaga qvinnor, till Frankrikes farligaste man: , Ludvig smålog; han erfor en oöfvervinnerlig förskräckelse vid tanken på att blifva gammal och insög med största begärlighet hvarje droppa smicker som i detta afseende bjöds honom af hans mätress eller hofmän: — Ni är gudomligt vacker denna morgon; min grefvinna, sade han: Härvid bjöd Ludvig henne armen — en heder som aldrig förut blifvit henne bevisad i Versailles, der allt utmärkte sig genom en i högsta grad sträng etikett: — Jag har förglömt, tillade han, huru ni blef ganska obehagligt besvärad af Louise vid det tillfället, då den der miss Macj— Mac— parbleu! jag glömmer namnet — skulle presenteras; och jag har uppdragit åt vederbörande att skriftligen delgifva henne mitt missnöje med hennes brutala beteende: (Forts