Men imnan vi lemna Stockholms stationshus; låtom oss kasta en blick derpå. Hvad man tryggt kan säga derom är, att dess anblick förråder ingenting festligt; man ser alt det är en provisionel byggnad, och all yttre prydlighet saknas: Nu, värde läsare, äro vi utom Stockholm och rulla i ilande fart genom Carlbergsparken. Det går så fort att vi ej äro i stånd att se om det är fina kadetter eller grofva gardister som sitta uppradade på ett plank, för att åskåda den hastigt försvinnande ståten. cIHär går Barkarby-vägence, säger en af de resande till sin granne. Denne tittar ut genom fönstret och utbrister: Hvar?... Jaså, der bortal!a Solna kyrka passera vi nu, och kl. 11 och 34 min. stanna vi vid Järfva. Här skola vi dröja 14 minuter, men vi böra icke komma att finna tiden lång, ty den kungliga familjen, som vi ännu ej sett till, skall stiga på här. Det första vi bli varse vid ankomsten är vår älskade konugs välbekanta anlete. Bredvid honom stå drottningen och prinsessan Lovisa. Alla passagerarne träda ut — ödmjuka bugningar och nådiga nickar, förstås. Medan de som äro vana vid och finna behag uti att värmas al nådens solsken, trängas om hvarandra, alla i samma syfte — att blifva bemärkta och möjligen få en handtryckning af cHam selva, skola vi se oss omkring en smula. 4Säg ett par ord om naturen i Järfvatraktens, beder måhäuda någon täck läsarinna. Vi uppfylla så mycket heldre denna önskan som vi ha Palmblads geografi ull hands. Roslagen är lågbergigt och skogbeväxte, säger han, coch bela den öfriga delen af Upland är nästan alldeles flack, äfven der landet är beklädt af skoga. Hvad som gäller om Roslagen och hela den öfriga delen af Upland gäller också om Järfva-trakten. Naturen är enformig, skroflig, tråkig — åtminstone framställer den sig så vid den föga noggranna granskning en jernvägspassagerare har tid att egna hevne. Men hvad veta vi? Naturen är feminini generis, och derafkommer sig att hon är så nyckfull. Om hon stjufmoderligt behandlat en ort i alimänhet, händer det ofta att hon slösat obeskrifliga behag på några vissa små delar deraf. Det är icke utan att man blir mindre sträng i sitt omdöme när man färdas genom Sollentunaholms trädgård och i synnerhet när man hinner så Jångt att man får se Norrviken. Men vi äro ju snart framme vid Rotebro utan att ännu ha nämnt ett ord om sjelfva stationshuset vid Järfva! Det är en temligen lång envåningsbyggnad af träd, byggd i schweitzerstil, och har i midten en hög frontespis. Det torde vara så godt att på en gång tala om, det alla stationshusen äro hvarandra lika, med undantag af dem vid Wäsby och Rosersberg, äfven kalladt Wiggeby, hvilka äro mindre och enklare än de andra. Vid Rotebro tar det slut med den bansträcka, hvarvid löjtnant Insulander fungerat såsom arbetschef. Kapten Waldenström har ledt arbetena å vägen mellan Rotebro och Märsta, der löjtnant Lundborgs gebit vidtager. Det stycke af banan, som ännu återstår, sedan man kommit till Knifsta, har blifvit bygdt under kapten Morsings öfverinseende. Den folkmassa, som var samlad vid Rotebro, hurrade duktigt, något som man icke kan säga om den hop, hvilken posterat sig vid Järfva för att betrakta det i nejden förr ej uppförda skådespelet. Men om menniskorna voro angelägna om att se detta på så nära håll som möjligt, tycktes deremot allt hvad hästar heter vara föga trakterade deraf. De kände sig alla generade och rädda, och det var endast de som hade den största lefnadsvanan som förmådde någorlunda dölja sina känslor. Då tåget lemnade Rotebro, började tvänne hästar, förspända en vagn, å hvilken ingen utom kusken befann sig, springa af alla krafter utefter den paralelt med banan löpande landsvägen, och ehuru tågets fart oupphörligt ökades, blefvo de ingalunda efter, utan tvärtom. Nog af, de hade kommit i sken, och Gud vet hvilken följden kunnat blifva, såvida icke körsvennen, gynnad af slumpen hade fått dem att vika in på en biväg, hvarigenom de aflägsnades från föremålet för deras fruktan. Då vi lemnat Rotehra mnascera vi ÅAntuna