Dagens Nyheter – 21 september 1866, sida 1

Herr de Sarvines kastade mörka blickar omkring sig. Tvenne borgare afförde den döende Phelim till Karmeliterkyrkan. — Ej ditåt, ropade han tvärt, ej der! — Ditåt! sade syster Louise lugnt. — Det skulle blifva ett ohelgande af det heliga stället. Den stackars Phelim inbars uti templet, åtföljd af polisministern, som redan skickat efter en läkare. — Skicka efter en prest, mumlade irländaren med svag röst; om detta är ett kristet land, skall man väl ej låta mig dö utan bikt och allösning. Klostrets andlige styresman efterskickades och meddelade honom kyrkans sakramenter. Phelims sista ord, efter det han välsignat sin hustru och sitt barn, voro: — Detta är dock ett kristet land: Omedelbart efter det. Phelim uppgifvit sin sista suck, anbefallde polisministern stadens myndigheter, som just vid samma tid anländt till platsen, att ombesörja det alla portar stängdes, och tillsade abbedissan att klostret skulle återtaga sina vanliga lugna göromål, likasom om ingenting ovanligt inträffat. — Omöjligt, svarade abbedissan. Btt helgerån har blifvit begånget; kyrkan har blifvit sölad med blod. Messan kan ej. läsas, ej helder klockorna röras, innan brottet är försonadt. Herr de Sartines ångrade bittert den oförsigtighet, hvartill han gjort sig skyldig. i — Jag har redan affärdat en budbärare till erkebiskopen och i hans händer öfyerlemnar jag min sak, tillade abbedissan,