Dagens Nyheter – 20 september 1866, sida 3

blifva ordförande i ofvannämnde undersökningskomitc. Han rättfärdigade också i sin nya befattning sitt gamla rykte. Lönnmördaren skulle och måste naturligtvis ha medbrottslingar. Med högst egna händer och stöfvelklackar bearbetade derför Murawiew balftimtals de slumpvis sammanrafsade anklagades kinder och ben, tills han lyckades afpressa dem de bekännelser ;han önskade. Han fann ett serdeles nöje uti att låta äfven fina hofdamer känna sin makt och åtminstone ett par dagar behandla dem som gatflickor, sedan han på de enfaldigaste angifvelser låtit häkta dem, — eller så länge tills ett högre beskydd ryckte dem ur deras bödels våld. På samma sätt lät han inspärra hela hopar af anklagade af alla åldrar och kön; men den trånghufvade dom stolen tyckes icke så beredvilligt gått in på sin ordförandes åsigter som krigsrätten i Wilna, och, i stället att dela hans glädje öfver den goda fångsten, snarare undrat hvad han ämnade göra med alla dessa anklagade, som till en del utgjordes af skolgossar! Murawiew blef således offer för en förvekligad tid, som icke längre har sinne för storheten hos en Alba, och i hvilken till och med Petersburgs tongifvande kretsar redan blifvit för mycket smittade af upplysning, för att rätt förmå uppskatta sådana män. Men hur var det möjligt att den dystra gestalten af en Murawiew kan spela en så betydande rol under en sådan monarks regering, som Alexander II skall vara; att han kunde kasta en så mörk och outplånlig fläck på en regents historia, hvilken man så gerna kallar den rättvise och skildrar såsom en sammanfattning af allt hvad godt är? Man måste antaga att Alexander inför sig sjelf rättfärdigat Murawiews beordrande till Lithauen med ögonblickets tvingande behof, som kräfde användandet af de yttersta medel för att hålla det djupt skakade riket till-. sammans. Kejsaren skall ju, då han återkallade sin gunstling Miliatin från Wilna och ditskickade Murawiew, ha sagt: Den man som jag tyckte om, kunde polackarna icke fördraga; nu skall jag skicka dem en som jag hatarl