Dagens Nyheter – 20 september 1866, sida 2

ket man icke kunde komma in, utan att passera hennes egen cell. Klockan var tolf på natten när en vagn; hvari ministern och en underordnad polistjensteman åkte, stannade utanför klostrets port. En trupp gensdarmer eskorterade åkdonet. Poliskommissarien ringde flera gånger, innan portvakterskan svarade. Den värda systern skyndade först in till den kungliga nunnan och underrättade henne att de aningar hon haft slagit in. — Ring en gång till! sade ministern otålig. Klocksträngen höll på att slitas af, då portvakterskan med sin gälla stämma ändtligen ropade inifrån: — Hvem der? — Öppna i konungens namn, sade kommissarien i myndig ton. — Innan jag kan öppna; måste jag anmäla er ankomst för superiorn, svarade nunnan: — Skynda er då, tillade kommissarien. Ett nytt dröjsmål uppstod nu; efter hvars förlopp abbedissan, en furstinna utaf Auvergneska huset; personligen infann sig och frågade af hvad anledning man störde lugnet i hennes fridlysta boning: — Jag fullgör konungens order, svarade herr de Sartines, hvilken började befara, det hans uppdrag ej skulle kunna utföras så tyst och obemärkt som han önskat. — Nu är ej rätta tiden att emottaga konungens bud, svarade abbedissan i en vredgad won; vår bostad jär ej någon tjufhåla: Jag kan ej öppna för er. . — Då måste vi slå in porten. Betänk er ännu en gång: