Dagens Nyheter – 20 september 1866, sida 1

behöfver jag ej tåla förolämpningar af kans dotter. — Ert resonnemang är icke sundt, min dyra vän, sade marskalkinnan. MHvarken Montespan eller Pompadour skulle ha vågat göra, hvad ni nu gjort: — Ah! Ludvig var ung på den tiden. — Han var då också mindre villig att rätta sig efter sina anhörigas önskningar .:.Men det vet ni bäst. Jag önskar af allt hjerta att ni må segra i den förestående striden: I förlitan på sin makt öfver konungen skrattade den fåfänga och tanklösa varelsen åt marskalkinnans olycksprofetior och efter att hasatt sig ned framför spegeln med guldramen, Ludvigs sista present, började hon ordna sitt vackra hår i lockar, som nedföllo på alla sidor om hufvudet. — La France tycker mest om mig, i den här koeffyren, sade hon. Se då icke så allvarsam ut, min sköna vän, jag är icke oud på er. — Borgaredotter! tänkte den högförnäma damen med ett visst förakt, under det hon kysste sin dyra väninna och begaf sig tillbaka till sin egen våning: Marskalkinnan kunde verkligen ej låta bli att inom sig önska det fra du Barry skulle bli näpst för sitt djerfva tilltag, — Jag skulle öfvergifva henne straxt, mumlade hon; om kungen icke vore för gammal, för att taga sig en ny mätress. Då regenten och hans omgifning voro så förderfvade menniskor, må man ej undra öfver att revolutionens. åska, redan hördes mullra; på. afstånd. Att Ludvig XV förutsåg den rysliga katastrofen är fullkomligt säkert; Hans bekanta