Dagens Nyheter – 19 september 1866, sida 2

godt i verlden, sade fader Karoolan. Men derom skola vi tala vid ett annat tillfälle. Säg mig uu namnet på den flicka som hjelpte Ellen att fly till England. — Lucille Chomont. — Och hvad har det blifvit af henne? — Jag vet icke, svarade Redmond i likgiltig ton. Jag kunde ej bli förtörnad på henne, ty det hörde till hennes tjenst att vid alla tillfällen bistå sin matmor. Hon lemnade mitt hus och har förmodligen fått någon plats i Paris: Ar ni öfvertygad? — Nej och ja, d. v: s. jag vet icke hvad jag skall tänka, sade def gamle mannen; mitt förstånd står för ögonblicket stilla, ty hvad ni, omtalat har högeligen upprört mig: Jag behöfver tid till att fundera på saken. Det var mycket illa, tillade han, att ni begaf er ensam till Pont Royal. Hvarföre tog ni icke er kusin med er? — Uliec var borta den dagen, svarade den olycklige enklingen. — Men ni meddelade väl honom hvad som händt? — Ja, ja, genmälde Redmond otåligt. -— En fråga till, och jag skall icke besvära er vidare; yttrade fader Karoolan. Hvad sade han? — Han tycktes tro att jag sett orätt och försvarade Ellen så varmt att jag nästan blef förargad på honom. — Gud förlåte mig! tänkte presten; Jag dömde honom för tidigt och utan skäl; Men äfven han; fortfor den unge mannen, har småningom blifvit alltmera öflmertygad; och ni skall få se att det går på samma sätt med er;