Dagens Nyheter – 18 september 1866, sida 2

höll honom! från att okallad inställa sig inför sin skapare. — Jag måste lefva, mumlade han, i det han vände sina blodsprängda ögon från sjön, hvars vågor tycktes honom likna kuddar, som inbjödo honom till hvila. Jag vill icke dö och lemna efter mig en person, som med stolta steg vandrar öfver den graf der hans offer hvilar! Låt mig finna honom, öde! ställ honom framför mig, och hopa sedan hvilka olyckor du behagar, öfver mitt hufvud; jag skall bära dem utan att klaga: Denna bön var en hädelse möt vår Herre, och Redmond ONeil skulle aldrig hafva uttalat den, om han befunnit sig i en lugnare sinnesstämning; ty han var en religiös man. Medan han sålunda hängifvit sig åt sina känslor, hade han trott sig vara allena; men detta var ett misstag. JEn gråhårig man stod på något afstånd ifrån honom och gaf noga akt på alla hans rörelser och ord, derunder bedjande Gud, att hans förtviflan icke måtte helt och hållet taga öfverhand öfver hans förnuft. Det var en stor lättnad för fader Karoolan att se sin fordne vän.och skyddsling, vända sig från sjön och styra sina steg inåt skogen. Utan ett ögonblicks tvekan beredde han sig att folja honom: Redmond hade hunnit till en af dessa öppna skogsplatser, som på alla sidor omgifvas af tätt intill hvarandra stående lummiga träd och till hvilka derföre dagern äfven middagstiden högst sparsamt tränger, då han märkte att någon kom efter honom. Ehuru han icke satte något värde på lifvet; förmådde honom sjelfbevarelse