Dagens Nyheter – 18 september 1866, sida 2

ker hjertligt hans hand! O! att jag skulle lefva för att bli bedragen af en trolös qvinna! På dessa passionerade utrop ha våra läsare utan tvifvel redan igenkänt Ellens make. Han var verkligen bedragen, men af hvem? Det skall tiden utvisa. — Jag kan icke tadla henne, fortfor han vid tanken på fröken Macnamaras uppträdande inför konungen: Hon tror henne vara oskyldig; såsom alla, hvilka kände henne, måste göra : .: Jag skulle ju sjelf ha velat svärja på att hon var dygdig, såvida icke mina egna ögon öfvertygat mig om motsatsen... Man talar om lidanden af mångahanda slag, om alla de straff, ofta nog förfärliga, som menskliga snillet uttänkt, missdådare till näpst och varnagel, men inga marter kunna jemföras med de grymma qval en man erfar, hvilken älskar sin hustru med passion och finner henne vara värd förakt i stället för kärlek. Hela hans varelse blir på en gång förgiftad. Hans hjerta förvandlas till en graf, som innesluter, icke askan af en förbrunnen lycka, vid hvars minne man gråter, utan en vulkanisk eld, som icke af några tårar kan släckas. Under det att den olycklige mannen så tänkte och talade, kastade han gång efter annan sina blickar på det djupa, mörkblå vattnet, som böljade så inbjudande nedanför hans fötter; och den tanken uppstod hos honom att han blott behöfde göra ett hopp, utstå några minuters kamp, för att sedan döfvas, insomna för alltid och — glömma. Men att skiljas ohämnad från lifvet! Det var denna betänklighet — vi äro ledsna öfver att nödgas tillstå det — som af