Dagens Nyheter – 18 september 1866, sida 2

instinkten att stanna och fråga hvem det var som tillät sig att störa honom, då han ville vara ensam. — En man, som har rättighet dertill, emedan han fordom åtnjutit ditt förtroende och din vänskap, genmälde presten. Stick din värja tillbaka i slidan, ty du kan icke begagna den mot din gamle lärare: — Karoolan! utropade Redmond, som känt igen hans röst. — Just han: Ellens man gick honom till mötes. — Jag har bevakat dig omkring en timma; sade den värdige själasörjaren, så snart han hade omfamnat honom: Du har varit hårdt frestad ... — Ja så, som få hafva varit det, fader, inföll Redmond i sorgsen ton. Jag har blifvit sårad der jag var mest sårbar. Gud, huru högt jag älskade henne!:;. Jag hade icke en önskan, jag bad icke en bön, som icke angick henne, hennes lycka. Jag skulle ha velat med min själs salighet gå i borgen för att hon var renbjertad och trofast... och dock bedrog hon mig, bröt det heliga löfte bon gifvit att älska mig i nöd och lust. Hvad har jag blifvit? Jo; en usling, tyngd af skam och vanheder och utsatt för allas hån! Af den osäkra, darrande stämma, hvarmed dessa ord utsades, kunde hans åhörare sluta till att han grät; ban undvek derföre visligen att svara, Endast genom en varm handtryckning gaf ban tillkänna sitt deltagande: (Forts.)