Dagens Nyheter – 18 september 1866, sida 1

Konungen bugade sig till tecken att samtalet var slutadt. Prinsessan Louise tog sin skyddsling under armen och beredde sig att lemna salongen, då tkronföljaren skyndade fram och bjöd sin faster handen. — Tack, Ludvig, sade nunnan, hvilkens hjerta var beklämdt, derföre att hennes far mottagit henne så kallt. Den unge grefven af Artois följde sin äldre brors exempel och ropade med ljudlig stämma: — Gif plats mina herrar och damer för prinseasan Louise af Frankrike! Denna uppmaning hörsammades, och alla helsade vördnadsfullt, när de kungliga personerna passerade. Monarken erfor en stor lättnad, så snart hans dotter hunnit ut i galleriet och salongsdörrarne väl voro stängda efter henne. Den stackars fru de Beaufremont fick dyrt plikta för sitt hyckleri. Den ene efter den andre kom för att underrätta sig om hennes systers helsotillståvd. Förtvifiad, utom sig af harm och oförmögen att bära medvetandet om att hon gjort sig löjlig, for fröken Macnamaras trogna väninna hem långt förr än hon eljest bade ämnat göra det. Till råga på förtreten blef anekdoten om biljetten och vattendropparne följande dag utspridd bland hoffolket. När fru du Barry begaf sig till sin enskilda våning, mötte hon Ulic Blake. Ion gaf honom en vink att komma närmare och frågade: — Hvar är Redmond? — Han går lik en galning fram och tillbaka dernere i parken, svarade Ulic. Han är vild, ursinnig öfver att bans vanära blifvit offentli