Dagens Nyheter – 18 september 1866, sida 1

i blifvit offentliggjord, och ur stånd att uthärda de blickar, som fästades på honom; rusade han lik en galning ut i galleriet, hvarest en afdelI ning af hans regementel var posterad. — Denna sak skall blifva föremål för noggran undersökning, svarade hans majestät; vi ge er vårt kungliga ord derpå.:.Jag kommer ihåg den sköna irländekan ..:hon var utomordentligt vacker! Hvar är hon nu? — Jo der, hvarest hon icke längre behöfver frukta sin mans grymhet eller verldens orättvisa, genmälde den gamla damen med sorgsen stämma, dit vi alla en gång måste följa henne. Ludvig XV rynkade ögonbrynen. I likhet med sin företrädare hyste han en barnslig räddsla för döden och blef missbelåten, när man talade derom i hans närvaro. — Stackars menniska! mumlade han. Och så ung till! — Och så god, ers majestät, tillade fröken Macnamara. — Tvifvelsutan, tvifvelsutan yttrade konungen. Men hvaraf kommer det sig, att vår dotter Louise lemnat sin fristad för att ledsaga er hit? — Min dyra väninna, fru de Beaufremont, skulle presentera mig för ers majestät, svarade fröken Macnamara, som ännu icke märkt bertiginnans närvaro; men marskalkinnan dAubigny ligger nära döden i sitt slott uti Picardie. Som båda systrarne voro närverande, uppstod mycken munterhet bland de församlade. Ludvig sjelf kunde icke låta bli att draga på munnen. De flesta förstodo hvem det var som förmått hertiginnan att svika sitt löfte;