Dagens Nyheter – 17 september 1866, sida 3

pet, pressas upp och lägger sig in till kajerna samt förorenar vattnet och suges in i pumparna och slutligen i våra magar. I den, på reformer och uppfinningar rika tid, hvaruti vi lefva, och med anledning a den värma som gör sig gällande vid alla tillfallen der det cunga Sverigex finner rum att uttala sig, saknar man sällan välönskningar och skålar, när så bär till) äfven för den nordiska qvinnan. Men i hvilken skärande kontrast stå icke alla dessa förhoppningar, påståenden oct välönskningar till den krassa alldagliga tung samheten och tvånget, för just den trälande lofsjungna qvinnan i norden! Annu arbetar hon under oket, ännu ligger hon vid sjörarne om vintren i 209 kyla och klappar kläder, eller i stenförstugor och sekurar trappor eller bärer murbruk upp i abyggraschena 0. 8. V. Och apropå klappbryggor, hvar finnas väl några sådana pumera? Qvinnan skall under oket krafla sig genom den backiga staden eller långt bort i stadsgården, utefter hela skeppsbron, för att finna en liten eländig brygga, kanske redan öfverbefolkad, eller ock måste hon vänta till qvällen för att smyga sig till någon otillåten kant af en eller annan hamn, der hon med fara för lifvet eller fruktan för polisen måste skynda sig med stortvätten, inpackad i ett par ämbar, tv köld och oväder äro i tilltagande. På 50 å 60 år har Stockbolms befolkning nära fördubblats, men sjöbryggornas antal är mindre nu än då, och, hvad värre är, stränderna försvinna, vattendragen fyllas, och den vattenledning som ändteligen kommit till stånd kommer endast de förmögna till godo. Hur står det vidare till vid stränderna, t. ex åt saltsjösidan? Jo, vid sjötullen ligger ct stort skeppsvrak sjunket, så att om man skall angöra tullbryggan och kommer dafrån sjöne, är det fara värdt att först komma i haveri på det sjunkna vraket. Djurgårdsstränderna ända upp till skeppsholmen hafva stor rikedom på sjunkna skutor, pråmar och bråte, så att det har sina farligheter att närma sig stränderna. Kommer man så upp i Strömmen, så har man akronan på verketa, ett stort parad-kummel midtför skeppsholmsbron, alldeles i största sjötrafiken, eu prydnad för staden, en aNidinge för inseglingen och ett talande bevis på vederbörandes fruktan att gå till botteu med de obrännande frågornau Några tusen riksdaler och en ankare nitroglycerin skulle allt omgestalta detta gamla sjömonument, hvaröfver arkeologen sjelf, hvilken som man vet håller på allt gammalt, högeligen skulle glädja sig. Annu återstår många flera brister åt detta håll att afhbjelpa, men det är icke lätt att veta till hvem eller hvilka man skall vända sig i dessa frågor — och det är just vederbörandes lycka. An är det astadenc som skall göra, än är det öfverintendentsembetet, än är det den styrelsen eller den förvaltningen, och enhvar skjuter ifrån sig eller skyller på hvarann. Men om det gäller för hårdt på någonderas skion så försvara de hvarandra i nödens stund in absurdum — man kan säga i detta fall som Martens säger om hvyalrossarna: Sie sind beherzte Thiere und stehen einander bey bis zum Todec. Birger: