gade sig ännu ödmjukare; än om hans majestät sjelf kommit: — Har hertiginnan de Beaufremont anländt? frågade mätressen. — För omkring en timma sedan; fru grefvinna, svarade den tilltalade; — Ensam. — Ensam, fru grefvinna. Ett triumferande leende öfverfor den hjertlösa qvinnans anlete; det tillfredsställde hennes fåfänga att en dam tillhörande den högsta aristokratien i Frankrike hade gjort sig skyldig till en osanning heldre än att utsätta sig för hennes ovilja. — Ni ser, min vackra vän, hviskade marskalkinnan de Mirepoix att ingen kan motstå er. Glad öfver att ha beröfvat den stolta irländskan ett tillfälle att bli presenterad för Ludvig; inträdde fru du Barry i mottagningsrummen. — Stubb den tredjes (såkallade Fredrik den store grefvinnan) regering varar länge, anmärkte en af officerarne. — Hon kommer att styra så länge Ludvig lefver, svarade hertig dAiguillon. Konungen värderar numera högst att få tillbringa lugna dagar, så att något mätressombyte lärer väl ej blifva utaf: Till de samtalandes stora förvåning nalkades två fruntimmer, åtföljda af en enda betjent. Det ena bar djup sorgdrägt, det andra var klädt såsom en Karmeliter-nunna och hade slöjan nedfälld öfver ansigtet: N — Om ni låter dem passera, hviskade Ulic Blake; som igenkände fröken Macnamara; blir mätressen er dödliga fiende;