Dagens Nyheter – 15 september 1866, sida 2

— Jag har nytt att berätta, sade prinsessan då hon den följande morgonen inträdde till sin ; gäst med ett öppet bref i handen. Er gamla vän, frude Beaufremont, kommer hit i dag till mig på besök. Hon har endast gifvit sitt halfva hjerta åt Gud, tillade hon med en suck. An-: nu besöker hon hofvet och bibehåller der ett visst anseende. Hon kan presentera er för min far. — Den kära Julie, mumlade fröken Macnamara som väntade sig mycket nöje af detta sammanträffande: Ja, jag är fullt förvissad om att jag kan räkna på hennes bistånd. — Ni tror då på vänskap? — Efter all den välvilja ers höghet visat mig, skulle jag ej kunna tvifla på att verkliga vänner finnas, utan att vara i hög grad otacksam, svarade Tabitha. Ett sorgset småleende sväfvade i detta ögonblick på Louises läppar. Måhända ihågkom hon huru ofta hennes egen tro på medmenniskors heder och dygd blifvit hårdt pröfvad. — Beanfremont liknar de flesta menniskor af vårt kön, yttrade hon; hennes hjerta är vekt och hennes förstånd klart och redigt. Hvad hon har mest svårt for tyckes vara att draga sig från verlden. Hon jägtar ännu efter dess nöjen; likasom vore nöjet något annat än en fjäril, tillade hon, när man lyckats fånga den, falla viagarne ihop, de vackra färgerna försvinna och endast en obehaglig mask blifver qvar i ens hand. Den kungl. damen måste ha haft en bitter erfarenhet af lifvet, eftersom hon kommit till sådana åsigter. I likhet med de flesta fransyskor, bibehöll