Dagens Nyheter – 13 september 1866, sida 3

Folket såg med bedröfvelse, huru deras laglige beherrskare förstördes af sin omgifning. Men på den tiden kom det icke i fråga att genom några demonstrationer söka ändring i förhållandena. Franska pressen förde icke frihetens talan, men tidningarne trakterade sin publik med skandalösa och osedliga anekdoter och berättelser. Den allmänna opinionen hade endast blifvit uttryckt i en smädevisa; som handlade om Villeroi: St. Simon hertigens vän och försvarare, försökte rentvå honom från beskyllningen att ha förgiftat den unge konungens fader och farbroder, ej på den grund att hans höghet icke skulle ha varit i stånd till ett sådant brott — om någon förfäktat, denna sats, skulle han helt visst blifvit utskrattad — utan derföre atthan sparat Ludvigs lif ehuru han kunnat lätteligen röja honom — det enda hindret som ännu stod emellan honom och kronan — ur vägen. Den snillrike författaren glömde att det fanns en pretendent till, nemligen hertigen af Anjou, som var konung i Spanien och som skulle ha gjort anspråk på Frankrikes tron, i händelse hans kusin dött. Om regenten var oskyldig eller icke, lärer väl icke någonsin kunna blifva fullt bevisadt. Men säkert är åtminstone att hans höghet var skicklig kemist, hade ett enskildt laboratorium i Palais Royal och företrädesvis sysselsatte sig med att tillreda gifter. Vid de olyckliga furstarnes död var allmänheten så öfvertygad om hertigens brottslighet; att folket på gatorna öppet smädade och hotade honom, då han begat sig till parlamentet.