Dagens Nyheter – 13 september 1866, sida 2

och hvar sitt särskilda parlament; befolkningen var splittrad uti rivaliserande klasser. Adeln hade förlorat all makt i staten, men bibehöll sina granna titlar och öfriga utmärkelser. Folket hade inga rättigheter — konungamakten inga gränser. Kronan förfogade fritt öfver undersåtarnes personliga frihet genom så kallade lettres de cachet (kungl. arresteringsorder), öfver deras egendom genom konfiskation och dessutom öfver statsmedlen utan den ringaste kontroll; Adeln var befriad från all skatt, och presterskapet så till vida privilegieradt att det fick sjelf taxera sina inkomster. Följaktligen föll nästan hela skattebördan på medelklassen och arbetarne. Denna sakernas ställning var dålig nog; men det värsta ha vi tyvärr ännu icke nämnt, Ett sedeförderf, ett cyniskt förakt för alla de dygder, som pryda medborgaren och den enskilda menniskan, hade utbredt sig företrädesvis till följd af hertigen — regenten Philips af Orleans ytterst skadliga exempel. Denne man hade på ett nedrigt sätt förjväft de frön till goda egenskaper som funnos hos den unge konungen, genom att i hans gosseår söka ingifva honom smak för lasten. Vid hans död var också monarken; hvilkens karakter han bildat, så förderfvad att man väl kunde kalla honom en skam för menskligheten, en förbannelse för Frankrike. Att man vid den kungliga ynglingens uppfostran troget följde detta högst fördömliga 8ystem, bevisas bäst deraf att, då en guvernör skulle väljas åt honom, blef hertigen af Villeroj, måhända sin tids störste vällusting, dertill ulsedd.