Dagens Nyheter – 12 september 1866, sida 2

— På min heder, fröken Macnamara, ni gör mig brydd; svarade Redmonds farbror, i det han tog af sig hatten och bugade sig, efter den tidens sed, mycket djupt så att näsan rörde vid hästens mahn, en artighet som den hedervärda fröken besvarade genom en sirlig nigning. — Adle herr Patrick, återtog hon, som ni icke gerna kan fordra upprättelse af mig, och jag ej har någou lefvande slägtinge utom den nyfödde gosse, i hvilkens ådror ert blod rinner likaväl som mitt, är det efter mitt begrepp klokast att ni helt och hållet bannlyser den förtretliga händelsen ur ert minne. — Ack! ni har blott alltför rätt, min nådiga fröken, svarade baroneten, och jag ångrar redan bittert, det jag i er närvaro visat en viss harm öfver hvad som skett. Med dessa ord hoppade han af hästen och räckte damen sin hand, hvilken bon till tecken af försoning genast mottog. Då hopen, som hittills betraktat den gamle herren såsom en slags fånge, såg detta, gaf den med ljudliga hurrarop sin tillfredsställelse tillkänna. — Jag förlåter er, gossar, sade baroneten. Hvar är den som jag slog i hufvudet? Tim trädde fram och erhöll plåster på såret d. v. s: han fick en half guintg, och dermed ansåg han sig säkerligen mer än väl ersatt för den sveda och värk, han utstått. — Ah! det är ingenting att tala om, ers nåd; sade han; i mitt tycke är det nästan ett nöje att få ett rapp af en sådan person, som ers nåd. i Mike Conally, som emellertid hunnit sätta på sig sin stora livrerock, blef nu synlig: Han tog hästen vid tygeln, för att leda honom till