sken och Verklighet. Roman af J. F. Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.) (Forts. fr. föreg. JZ.) Den högt ärade fröken Macnamara kunde icke låta bli att småle, när hon fick se den man som kränkt minnet af pheniciern Phadrig Mac Namar af Rath, såsom fånge föras in på hennes borggård. Detta smickrade hennes fåfänga kantänka. Emellertid bjöd henne artigheten att genast skynda ned för att helsa sin granne välkommen och befria honom från det obehagliga sällskap, hvari han ofrivilligt råkat. Den gamle ädlingens vrede lade sig till en viss grad, då han varseblef att hon bar djup sorgdrägt. — Det är då sannt? utbrast han. Stackars Ellen! — Herr Patrick, sade den ädla damen, hvilket skäl än föranledt er att komma till Murlough House, är jag öfvertygad om att era afsigter äro redliga och vänskapliga, hvadan ingen kan vara mera ledsen än jag öfver det mindre aktningsfulla bemötande, ni tyckes ha rönt af mina underhafvande. — Mindre aktningsfullav säger ni, genmälde baroneten, det är minsann att begagna de mildaste ord. De ha burit sig spotskt; ohöfligt; oförskämdt åt emot mig. — De ha missförstått min tillsägelse och äro således ursäktliga, inföll Tabitha. Ni har alltså ingen annan än mig att förebrå;