Dagens Nyheter – 12 september 1866, sida 1

j OVMG NOVYVLIRVDS UUMUDVIS vII EL UVIUII UPPplraLLelst vid den största af alla de internationella utställningarne — den som skall öppnas i Paris den 1 nästkommande April. Baron Fock har visat sig kunna med utmärkt smak anordna utställningen i Stockholm, och han känner nu fullkomligare än någon annan såväl utställarne som hvar man skall få de mest passande utställningsföremål att under vintern skicka till Paris. På dessa skäl bör man, efter vår tanka, afhålla sig från att rösta på frih. Fock. Hvad professor Edlund beträffar, så önskas han till riksdagsman för att Stockholm skall hafva någon sakkunnig målsman i den stora striden inom kamrarne, angående erhållande af ett universitet i hufvudstaden eller om hitflyttande af någotdera utaf småstadsuniversiteterna, till lika stor båtnad för bildningen, som för bhufvudstaden. För att icke en mängd röster må splittras och bortkastas, torde lämpligast vara att professor Edlund och frih. Fock sinsemellan komma öfverens om hvilkendera som skall undanbedja sig förtroendet, ifall frih. Fock numera skulle ba ändrat tanka och vilja blifva riksdagsraan. Notarien Ljungberg har vid två riksdagar med stort nit deltagit i alla förekommande ärender, och alltid med osviklig trofasthet, enligt hvad hans ståndsbröder vitsorda, på den sida som yrkat hushållsamhet med statsmedel: I statsrevisionen har han varit den, som gifvit upphof till de vigtiga riksdagsbesluten, att tulloch poststaterna (uppgående till mycket stora summor) hädanefter skola vara underkastade st ndernas pröfning, liksom staterna för andra allmänna verk; och att regeringen hädanefter ej får utanordna anslag på förskottstitel, hvilket förfarande länge ådragit statsverket utgifter utan att ständerna varit i tillfälle att på förhand pröfva och bevilja dem. Dessa båda omständigheter äro högt talande vitnesbörd om att hr Ljungberg är en sjelfständig och orädd representant. Om fih. Joh. Liljencrantz upprepa vi att sedan han inträdde i lederna af det unga riddarhuset, som högst väsentligt bidrog till representatlionsreformens framgång, har han osvikligt stått på den mest liberala sidan der. Om man något kan förebrå honom, så är det att han, åtminstone vid ett par tillfällen, har ådagalagt en alltför skarp hushållsamhet med statsmedel; Vi tillåta oss nu en granskning af några kandidater, som omtalas från åtskilliga båll. Det lät alldeles otroligt att riksarkivarien Nordström skulle blifva uppförd på en kandidatlista till dess att man fick se svart på hvitt uppå att detta skett vid en sammankomst å hoteil de Suede. Att konservativa embetsmän kunna önska honom till representant, det är lätt förklarligt; men om den borgerliga klassen gör det, så begår den ett misstag: Hr Nordström har ett godt hufvud, vidsträckta kunskaper och stor dialektisk förmåga, men hvartill har han väl på sednare tiden användt dessa goda egenskaper? Jo för det första har han användt dem emot represemtationsreformen när förslaget derom framlades af regeringen, hvarför ock kongl. vetenskapsakademien icke valde honom till riksdagsman vid den sednaste riksdagen, på det att hr Nordström ej måtte komma i tillfälle att ytterligare motarbeta den stora reformen, som befriade landet från adelns och presteståndets ok. För det andra har hr Nordström, oaktadt sitt goda hufvud och sina kunskaper, låtit till den grad tjusaw sig af konsul Carl Heinemann, att han tyckes gjort allt hvad denne velat när det varit fråga om att upptaga lån i utlandet för riksgäldskontorets räkning. Och hr Nordström har såsom en af riksgäldsfallmäktige och såsom den mest gåpåige bland dem väsentligen bidragit till att vilkoren för lånen blifvit orimligt höga, så att Sverge under flera kommande decennier får med dryga räntor plikta för att riksarkivarien Nordström styrt i rizsgäldskontoret. Rikets ständer hafva öfver förfarandet i låneaffärer uttalat det högst sällsynta ogillande, att de vägrat riksgäldsfullmäktige en obetingad decharge. Ännu en mycket allvarsam anmärkning är att göra mot hr Nordström. Det har, åtminstone så långt tillbaka som vårt minne af det offentliga lifvet sträcker sig, nemligen till 19240—41 års riksdag, aldrig funnits inom representationen någon man, hvilken gjort sig så känd för ett häftigt och brutalt siane och sätt, som riksarkivarien Nordström. Han, som i det enskilda umgänget utmärker sig för cen till och med rysk artighet, blir i debatter, isynnerhet inom komitter och utskott, så utom sig då hans åsigter möta motstånd, att han ej alls kan iakttaga vanligt parlamentariskt skick. Under det han suttit i bankoutskottet har han många gånger föranledt ekandalösa uppträden, slående näfven i bordet och ntfarande i föroiämpningar mot olika tänkande. I riksgäldsfullmägtiges sessioner har det varit på samma sätt, och en dag kastade han en o Ala ÄRR LO Re