Dagens Nyheter – 11 september 1866, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. Den förste Ostronätaren. De var en gång — och det måtte hafva varit mäkta långt tillbaka i tiden — en man af melankoliskt sinnelag, som vandrade vid stranden af en vacker hafsvik lyssnande till vågornas entoniga buller, då han fick syn på en mycket gammal och ful ostra, helt och hållet betäckt med parasiter och sjögräs. Den hade ett så motbjudande utseende att han gaf dem en spark och djuret, förvånadt öfver en sådan behandling på dess eget område, gapade vidt af förtrytelse. Då han såg det sköna gulhvita innehållet som sken inom skalbetäckningen, tog han i den tanken att det inre af skalet var vackert, upp den åldriga hafsboen, för vidare undersökning och instack sin tumme och pekfinger mellan skalen. Den retade musslan, som tvifvelsutan ansåg detta som en ytterligare skymf, tillslöt hastigt sina perledörrar hårdt om fredsstörarens fingrar, orsakande honom stor smärta. Efter att hafva befriat sina sårade fingrar, stoppade den vettgirige mannen dem helt naturligt i munnen. Utsökt läckert utropade han och gjorde stora ögon: cHvad kan det vara och han sög ånyo sin tumme. Plötsligt genomfor honom den tanken att han hade uppfunnit en ny läckerhet, — hade händelsevis gjort den vigtigaste af dittills skedda upptäckter. Han beredde sig att genast förvissa sig om riktigheten af denna tanke; upptog en sten, uppbröt ostronskalen och försökte varsamt ett stycke af sjelfva musslan. Smakligt var resultatet; och på detta sätt, utan andra tillbehör än djurets satt, — utan skummande porter eller ljus chablis att nedskölja måltiden, invigde denne okände man ostronbanketten: