Dagens Nyheter – 11 september 1866, sida 3

noga tillse, det inga främlingar, i synnerhet sådana som kunna anses hafva onda afsigter, ströfva omkring på egorna:..Hör du Tim, tillade han, hvarför ligger du och tiger? stig upp och tala om för nådig herrn hvad fröken sagt åt dig. Dessa ord ställdes till den unge man, som Patrick slagit i hufvudet med sitt ridspö; men han hörde icke att han tilltalades, och ehuru en af karlarne gaf honom en lätt spark, förblef han liggande medvetslös. Om ers nåd blott ville nedlåta sig till att säga oss, hvarföre ers nåd kommit hit? ropade några ur hopen, som började frukta att de af sitt nit låtit sig drifvss alltför långt. ONeil hade många underhafvande och var af dessa lika omtyckt som Tabitha af sina. — Jag är på väg till Murlough house, svarade baroneten. Jag ämnar besöka fröken Macnamara. Denna förklaring mottogs icke särdeles väl; Misstrogna blickar rigtades på Patrik; ty en och hvar visste att en brytning egtrum mellan honom och prins Phadrigs ättling. För att icke ha någonting att förebrå sig; beslöto de åtfölja honom. Förgäfves protesterade den gamle herrn mot detta beslut: Ju flera invändningar ban gjorde, desto fastare blef deras öfvertygelse om att han ville bedraga dem. En af fångvaktarne — ty Patrick ONeil var nu verkligen en fånge — ryckte ridspöet ur hans hand, en annan fattade hästen vid tygeln; och så ledde de-honbit; som skummade af raseri och icke: förmådde göra något motstånd, aända till slottet Murloug, beläget icke mindre än tWå engelska mil från byn. (Forts.)