Det iorperedanac ValllluLtL uti nedre börssalen i går afton var, såsom man kunde vänta sig, synnerligen talrikt besökt. Aftonbladets utgifvare hr Sohlman uppträdde först och erinrade om mötets syftemål — att sammanjemka valmännens åsigter och få valen så enhälliga som möjligt — samt uppmanade de närvarande att välja en ordförande, hvartill han sjelf på hr Lars Hiertas hemställan blef utsedd. Kyrkoherden Ekdahl var den talare som först anmälde sig. Han framställde sig sjelf såsom kandidat och förklarade, att hans politiska sträfvanden hufvudsakligen gingo ut på att här i landet få en lika fri författning som Norge eger. Härefter uppstod ett par timmars öfverläggning om hvad som skulle göras, hvarunder skräddaremästaren Roos, litteratören Ekgren och grefve Fredr. von Rosen föreslogo olika sätt för profvals anställande. Dessa förslag blefvo slutligen alla förkastade, enligt ordförandens uppfattning af församlingens svar på de framställda propositionerna. Till yttermera visso framställde ordföranden förslag om att icke något profval alls skulle ske, och äfven detta bifölls: Dessförinnan hade auditör Scheutz aflemnat en lista å 46 personer, hvilka varit i tryck föreslagna till riksdagsmän; och bibliotekarien Wieselgren proponerat, att dessa alfabetiskt ordnade namn skulle hvart efter annat af ordföranden uppläsas, för att gifva anledning till diskussion om kandidaternas lämplighet. Efter åtskilligt ordande antogs detta förslag af de församlade, hvarjemte beslöts att man icke med jaeller nej-rop skulle yttra sig huruvida man antoge kandidaterna eller icke, emedan det ansågs omöjligt för ordföranden att kunna med någon säkerhet uppfatta resultatet af en sådan muntlig omröstning. Under de långvariga diskussionerna förrän detta föredragningssätt blef öfverenskommet, förekommo många episoder, som ej inverkade på saken och som det ej nu är tid att omtala. Endast det nämna vi, att en talare framträdde och omtalade någon om Sverige utomordentligt förtjent man, stående på vetenskapens höjder och omstrålad af en gloria, hvilken man, när den med spänd uppmärksamhet väntande och lyssnande örsamlingen vid panegyrikens slut fick höra hans namn, befanns vara riksarkivarien Nordström, hvilket tillkännagifvande mottogs med en skallande skrattsalfva: Detta af öfverraskningens storhet framkallade utbrott af munterhet hejdades dock mycket snart. En annan episod af behagligare art var bankdirektören Wallenbergs uppträdande. Han sade: det angelägnaste vid detta möte synes vara att göra sig reda för hvad man vill vinna genom valet af riksdagsmän. Det föreligger lyckligtvis till nästa riksdag ej så många frågor till afgörande som förr. Då riksdagarne inträffade endast hvart tredje år, kommo riksdagsmännen till dem, lastade med så många motioner, som kunde räcka till hela samhällets omskapning; men numera då viksdagarne blifva årliga böra frågorna ej kunna blifva så många. Och framför allt hafva vi den lyckan att inga brännande frågor finnas, som kunna åstadkomma någon synnerlig söndring mellan valmännen, utan de synas kunna ganska lätt bli ense om riksdagsmän; De frågor, som torde blifva de vigtigaste vid riksdagen, äro dessa: 1:mo) den som alla lära vara ense om, nemligen konsolidering af den stora politiska reform, vi nyss vunnit (bravo); 2:0) måste vi se till att skatterna ej komma att alltför mycket betunga den arbetande klassen; de måste en gång ställas så, att statsbudgeten ej vidare växer i samma mån som hittills; 3:0) tvänne frågor som kunna nämnas tillsammans, nemligen folkundervisningen och nationalbeväpningen; och hvem motsätter sig väl att dessa blifva bragta till så stor fullkomlighet som möjligt? Dernäst kommer reorganisationen af de förvaltande verken och grundskatternas reglering. Frågan om tullagstiftningen står ej på dagordningen. Man kan ej fortgå med tullförändringar annat än med ledning af erfarenheten, och till att inhemta en sådan erfarenhet har man tid under de tio år, som franska handels