Dagens Nyheter – 11 september 1866, sida 2

— Ja, ja, tillade hon hastigt, i afton träffas vi igen. Ruth kysste Hanna på kinden, ehuru det, till hennes egen stora förvåning, bjö emot att göra det. Sedan hon derefter tagit farväl af sin kusin; styrde hon sina brådskande steg till den otrefliga boningen vid Snargate-gatan. Väl hemkommen, stängde hon in sig i sitt enskilda rum och grät bitterligen. — Jag skall bedja Gud att de må bli lyckliga; mumlade hon. Ja, jag skall betrygga deras ställning, det blir en tröst för mig: Ruben anser mig vara kall, likgiltig. Bättre det, tillade hon efter ett ögonblicks tystnad, än att han visste, huru djupt, huru hopplöst jag har älskat honom; Jag xan bära mitt olycksöde; ensam bära det med tålamod — men icke fördraga att Ruben delar det. Två dagar efter Ruths besök hos sin fader i fängelset, blef den gamle girigbuken frigifven, och under flera veckor lemnade han ej kontoret; utan intog sin föda der och låg der äfven om nätterna; Den gamle mannen hade förklarat sin afsigt vara att draga sig ifrån affärerna samt lemna Dover, och man ansåg derföre att han var sysselsatt med att afsluta sina räkenskaper: Snart inträffade den tid, då brandförsäkringen skulle förnyas; Ephraim försummade: att göra detta, och knappt hade en vecka tilländagått sedan assuransbolagets ersättningsskyldighet upphört, förrän kontorsbyggningen stod i ljusan låga, Alla bemödanden att släcka elden voro fruktlösa; hela huset nedbrann och derjemte den stuga som låg invid detsamma och beboddes af fiskaren; Ehuru olyckshändelsem