tande makt atill inbördes bevakning och återhåll, utan att dem sammanblanda.4 När adeln diskuterade första gången öfver riksdagsordningen yttrade sig korteligen 2 ledamöter för och 2 emot statsrådernes uteslutande. Då konstitutionsutskottet i nytt memorial redo: gör för anmärkningarne mot rikedagsordningen, nämner det icke alt inom något af de tre ofrälse stånden anmärkning gjorts mot statsrådets uteslutande från representationsrätt, och det vidhöll derföre sitt förelag. Men vid andra behandlingen uppträdde tlerc af adeln och yrkade att man ej skulle beröfva personer deras sjelfskrifna representalionsrätt derföre att de tillfälligtvis blefve statsråder, m. m. Frih. Mannerheim, konstitutionsutskottets förste ledamot, anförde då till protokollet följande: aDet lärer ej undfalla någons uppmärksamhet bvad inflytelse statsråden å ena sidan kunna hafva genom den del man bör anse dem ega 1 konungens beslut och handlingar; å den andra bör man äfven påminna sig att desse medlemmar äro underkastade ansvar i anseende till deras reservationer till protokollet vid de tillfällen då de ej kunna eller böra tillstyrka regentens önskningar. Det synes också naturligt att samma personer ej böra kunna vara del:agande både i styrelsen och i den lagstiftande makten. Desse skäl har utskottet ansett klara och öfvertygande till styrka för den författning det föreslagit. Men ännu flera betänkligheter uppstå vid de tillfällen, då enligt grundlagen statsrådet utöfvar konungslig makt. Om dess ledamöter då skulle ega rätt att deltaga iständernas öfverläggningar, utöfvade de på 2:ne sidor den lagstiftande makten. Atminstone i afseende på denna omständighet afstyrker jag således alldeles, att de då må kunna vara ledamöter af riksens ständer.w En annan ledamot af utskottet, grefve A. G. Mörner, yttrade som förklaring öfver den 41 Sn: dör öfrigt var det utskottets tanka att närmare bestämma skilnaden mellan den makti staten som stiftar lagar och den som dem allenast verkställer. Af allt detta torde obestridligt framgå hvad som är grundlagens anda: : Adelns personliga intresse gjorde sig i strid deremot gällande. Ståndet beslöt att de uppräknade embetsmännen cej kunna säte och stänma förnekas (längre vågade adeln ändå icke gå emot lagens anda) 1 sitt stånds plenaw, utom för statsrådets ledamöter, då dem är uppdraget att med konungslig makt styra. I paragrafen bibehölls det föreslagna stadgandet: I utskott eller val till utskottsledamöter må icke några af förenämnde personer deltaga. Icke heller vid besvarandet al den sednare ålerremissen antyder konstitutionsutskottet att i något annat stånd gjorts anmärkning mot statsrådernes uteslutande. Förslaget till riksdagsordning jemte alla dervid i stånden gjorda anmärkningar öfverlemnades till ett cJemknings-utskott. Derinom gjorde, som grefve Jacob De la Gardie den 14 dec. på Riddarhuset förklarade, wadelns ledamöter allt för att uppfylla sitt stånds önskningars — och detta med den påföljd att adeln fick sin ensamma vilja i afseende på statsrådets rätt att deltaga i ståndsplena gällande uti 41 Riksdagsordningen. Men denna tillfälliga seger har icke förändrat andan och tankegången i grundlagen, sådan dess siiftare tydligt uttalat dem.