Dagens Nyheter – 10 september 1866, sida 2

Jag så gjorde, tillade han, och dock kan jag aldrig frigöra mig från tanken på Philip Manson. Denna bekännelse, ryslig som den var, befriade åhörarinnan från farhågor, dem hon hittills hyst. Hon hade nemligen trott att ett ohyggligt mord tyngde på hennes fars samvete, men de ord han uu uttalat öfverensstämde så till alla delar med hvad hon hört honom yttra i sömnen, att hon icke kunde tvifla på deras sanningsenlighet: — Du tror mig väl, flicka? sade qväkaren med matt stämma, likasom hade hans kroppsoch själskrafter blifvit uttömda genom de plågsamma minnena. — Ja, fader, ja; du har talat sanning .:: jag känner på mig att du gjort det. — Du vill hjelpa mig i denna sak? — Allt hvad ett barn kan göra för sin far, utan att bryta mot hederns bud, vill jag göra för dig, genmälde hans dotter. Ephraim tyckte icke riktigt om detta svar, det innehöll ett förbehåll, som ej alls var i hans smak: Emellertid hade han denna gång ingentiog att pocka på och måste underkasta sig de vilkor Ruth ville föreskrifva honom. Också gjorde han inga invändningar utan började straxt framställa sin plan. — Du vet, hviskade han, att kontorsbyggnaden står afsides, alldeles skiljd från det hus vi bebo; — Ja; jag vet det. — Denna byggnad är helt och hållet af träd, fortfor han och talade så lågt att Ruth hade svårt att höra hvad han sade; väggarne äro alldeles torra; golf och tak maskätna — kom närmare, flicka; närmare! — en eldgnista är