Dagens Nyheter – 10 september 1866, sida 1

ärliga namn genom att dela det; Jag känner den dom, som mina medmenniskor komma att fälla öfver mig, då de fått kunskap om dina brott, och jag ämnar ej besvära mig deröfver. Jag lefver endast för att försona. — Tokerier, mumlade fången, tokerier! — Rättvisa, svarade hans dotter i samma dystra ton, hvari hon tillkännagifvit sin afsigt att ständigt förblifva ogift, det är endast rättvisa: iphraim Sleek ville icke att hans dotter skulle ingå äktenskap, åtminstone så länge han lefde. En måg, hvem helst det nu måtte blifva, skulle naturligtvis alltid fordra det arf som hans hustru hade efter sin mor, och heldre än att dela sitt guld med någon skulle Ephraim ha velat afhända sig lifvet. Vid närmare eftertanke fann hann sig derföre synnerligen helåten med det beslut hon fattat. Han trodde visserligen icke mycket derpå, men han ansåg det vara betryggande för den aldra närmaste framtiden. Detta. misstroende må man ej undra öfver; då man besinnar att Ephraim sedan lång tid tillbaka vant sig vid att betrakta heder och samvete såsom tomma föreställningar, hvaraf barn och enfaldigt folk läto sina handlingar bestämmas, men som föraktades af hvarje gammal, förståndig person: — Ruth skall en gång komma underfund med haltlösheten i de skäl, hvarpå hon nu grundar sina åsigter, tänkte han. Derefter riktade han sina tankar på ett ämne, som för tillfället synnerligen intresserade honom — han frågade sig huru -mycket han skulle bli dömd att plikta derföre att han hat