Dagens Nyheter – 8 september 1866, sida 2

— Det är min pligt, svarade hon: Hennes moster gaf med en nick tillkänna att hon delade Ruths åsigt. — Jag har länge förutsett denna pröfning, tillade Epkraim Sleeks dotter, och bedt Gud om styrka att bära densamma. XIII Ephraim; den rike mannen, sörjde icke så mycket deröfver att han blifvit en fånge. — Han var en girigbuk och hade icke sinne för någonting annat än penningen. Hedern var för honom ett dödt ord, och hvad som isynnerhet skulle ha smärtat hvarje annan person i hans belägenhet, tanken på att han förlorat ära och medborgerligt förtroende, besvärade honom icke alls. Han tänkte endast på de varor, han mistat och var orolig för att de skatter, han hade gömda i sitt hus, skulle blifva förskingrade, då Ruth ensam vårdade dem; Icke hade hon erfarenhet och försigtighet nog för ett så vigligt kall! I sin förtviflan misstrodde han äfven henne; Månne hon icke skulle begagna detta tillfälle till att komma ur den beroende ställning, hvari hon befann sig, blifva befriad från alla de bekymmer och ledsamheter, hans vresiga lynne och ovärdiga beteende ofta förorsakade henne? Månne hon hade glömt de slag han några dagar förut tilldelat henne? Sådana voro de frågor den olycklige mannen ställde till sig sjelf och han besvarade dem så som hvarje skurk skulle ba gjort, hvilken dömer alla andra menniskor efter sig sjelf.