Dagens Nyheter – 8 september 1866, sida 2

genom att skjuta ihjäl någon bland de anfallande; men Bell märkte hvad han hade i sinnet, och med en själsnärvaro, som få skulle ha trott hunom vara i besittning utaf, ryckte han vapnet ur den ursinnige mannes händer. — Oförstånd : . . qväkare! . .. tjenar till intet. — Ruinerad! utropade Ephraim i raseri, döda dem! Gif eld! låt ingen af dem undkomma! Ruinerad!.:. Bragt till tiggarstafven! Och den gamle mannen vred sina händer, djupt nedslagen vid tanken på sia förlust, som likväl, så stor den än var, icke öfversteg en tiondedel af bans förmögenhet. Det lönade ej mödan att göra något motstånd. Lagens tjenare voro dertill alltför talrika och väl beväpnade. Efter att ha beröfvat fångarne all möjlighet att undkomma, började de beräkna värdet af de tagna varorna. Bell, som förstod sig på litet af hvarje, ehuru han, såsom vi ofvan nämnt, endast högst sällan uttalade ett omdöme, behagade förklara att han ansåg dem vara värda minst fyratusen pund. Under dagens lopp blef godset flyttadt till tullhuset i Dover och fångarne förpassade till fästningen i samma stad. Bland dem var äfven Ephraim Sleek. Ruth satt vid sin sårade kusins sjukbädd och språkade med honom, då underrättelse meddelades henne, att hennes fader var i fängelse och att han önskade träffa henne. — Du vill väl icke gå till honom! utropade Ruben Geldart, som ansåg att det skulle kosta på den unga, äslkliga flickan ofantligt mycket att ställa sig denna fadrens önskan till efterrättelse.