Dagens Nyheter – 7 september 1866, sida 3

Till månen. Himmelske fåle med gnistrande hof, mildrikt du tåle en rad till ditt lof! Lyran jag stämmer: ling plang, som sig bör, Muserna skrämmer, men rår ej derför. Dricker, det gör du, är säkert poet, silfvermynt strör du i slösande fjät; tärnor du dårar och männer bedrar, suckar och tårar på hjertat du har. Allting du känner på jordenes mull: älskande, vänner, polis och patrull; förmak och celler, buskager och trän, fröknar, mamseller och gubbar och fän. Dock är det roligt att tiga du vet, och det är olikt hvar jordisk poet; derför jag visar dig aktning i sky och dig beprisar i nedan och ny. Prydligt du skrifver med guld i det blå, diktere du gifver på tryck ej ändå; ej recensenter dig frukta du lärt, ej komplimenter talangen förtärt. Diktar och njuter till eget behag, albumet sluter så snart det blir dag, ler åt planeten som hyser vårt stoft. Lefve poeten i himmelens loft! Ack! när vi andra, båd stora och små, upphört att vandra i strumporna blå, än ses du simma som svan på ditt haf, sända en strimma ibland till vår graf. Tag då deroppe min vänliga nick: och om en droppe du sett i min blick, tig, kära hjertans, med detta också! det var ej smärtans den — kom blott ändå. Lea.