Dagens Nyheter – 7 september 1866, sida 2

sigt. De bäfvade alla vid tanken på döden, och de ville derföre uppskjuta denna så länge som möjligt. Dessutom tycktes dem sjelfva dödssättet vara rysligt. Löjtnant Elvey uppmanade dem icke att gifva sig. Han hade lätit ett halft dussin afsina män klifva upp i masterna, för att derifrån skjutaipå smuglarne, under det att han sjelf och Bell i spetsen för den öfriga besättningen sökte komma ombord på Delfinen. Vid den första salfva som lossades; blefvo Stevens) och två af sjömännen på lurendrejarefartyget dödligt sårade. Jorrocks och de andra togo sin reträtt till fören och kämpade med förtviflans mod. Den vane smuglaren såg att han måste gifva speletförloradt och kastade vilda blickar omkring sig. Ett ljus, liknande en ensam stjerna, syntes i detta ögonblick ute på sjön, så vidt Jorrocks kunde bedöma på ungefär en engelsk mils afstånd från de båda fartygen. Han visste att det var en signal från någon fiskarbåt, och utan att tveka en sekund kröp han utefter bogsprötet och släppte sig ned i sjön. Ingen märkte detta. Allt vidare försvar upphörde nu: När Joe Kerl återfick sitt medvetande, fann han Delfinen tagen och dem bland besättningen; som ännu lefde, bundna till händer och fötter. Han bad att få tala vid befälhafvaren som med misstroende lyssnade till hans försäkran om att han på allt sätt sökt hindra de öfriga från att skjuta på kuttern: — Smuglare är jag, det kan jag ej neka, sade den sårade mannen; men att jag icke del