Dagens Nyheter – 7 september 1866, sida 1

jag: Kungsfogeln är det väl ej stort värdt att vara rädd för, fortfor han; Elvey är ju blott en oerfaren pojke och har ej mer än trettio.man under sitt kommando; vi äro elfva. Jaså, ni vilja icke slåss? Sådana fega uslingar! Lyckligtvis är jag ombord och skall åtminstone göra hvad en förmår mot trettio. Han tog af sig rocken och flyttade utan någons tillhjelp tvänne kanoner från deras förvaringsrum fram till fören samt började ladda dem. — Sätt till hvartenda segel vi ha! ropade ban. Denna order åtlydde besättningen villigt; dess högsta önskan var naturligtvis att undkomma förföljarne. — Stevens, ställ er vid rodret i stället för den der pojken, tillade han vänd till kaptenen, som faun sig helt plötsligen skild från befälet; och skicka hit Joe Kerl. Joe, som hittills ansett Jorrocks vara fullkomligt okunnig i allt hvad till sjömansyrket hörer, sög mäkta förvånad ut, då han nalkades honom: ooo Vill ni bistå mig? frågade smuglaren. ooo— Ja, åbja.:s visst:.: det kan ni väl förstå... men ni får icke glömma att..: — Det är nog, inföll hans kompanjon i föraktfull ton; när en man tvekar, vet jag att han är en rädd stackare. — Nej, ni kan vara öfvertygad om att jag icke är rädd, genmälde Joe, som skämdes öfver sin brist på mod. — Hjelp mig då att lyfta kanonerna upp på relingen, Kerl gjorde hvad han bad honom om.